3:e segernamnet
Tradition är inte något självändamål. Den är, rätt bevarad och förmedlad, en källa för nu levande att både hämta lärdom ur och förståelse för tidigare generationers arbete och strävan att ge oss det samhälle vi nu lever i och kan glädjas åt. Det kan därför vara försvarligt att minna om vad som för Skaraborgs regementes del hände den 6 november 1632 i slaget vid Lützen ‒ det tredje i ordningen av segernamnen på regementets fana.
I tät dimma hade den svenska armén (12.800 man fotfolk och 6.200 ryttare) vid femtiden på morgonen brutit upp från lägereldarna en halv mil utanför den lilla staden Lützen i Sachsen. Efter morgonbön, där man sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”, hade Konung Gustaf II Adolf hälsat hären inför den drabbning, där han avsåg att slå den kejserlige fältherren Wallenstein, bryta en hotande inringning och åstadkomma ett avgörande i kriget. Wallenstein hade i fackelsken ställt upp sin armé om ca 12.000 man i slagordning nordost om staden i skydd av talrika musketerare i de djupa dikena längs vägen mot Leipzig. Delar av hans artilleri intog en stark, flankerande ställning på en kvarnbacke. Det gamla katolska fältropet ”Jesus Maria” hade höjts och underbefälhavaren Pappenheim hade med sina 5.000 man återkallats från Halle ca fem mil från Lützen. I ilmarsch tågade han nu mot staden.
När dimman vid sjutiden började lätta, anträdde svenskarna uppmarschen mot Lützen, Den högra flygeln fördes av Konungen själv. I den ingick rytteriets kärntrupper ‒ finnar, västgötar, ingermanlänningar, sörmlänningar, upplänningar, östgötar och smålänningar. Artilleriet grupperades framför infanteriet i centern. Överste Karl Hårds skaraborgsregemente, som ingick i Svenska brigaden tillsammans med Erik Hands östgöta fotfolk, hade sin plats på högra delen av centern. Regementet var organiserat på 8 kompanier med en styrka av totalt 543 man. I centern, som kommenderades av Nils Brahe, ingick också Gula, Blå och Gröna brigaderna ‒ värvade tyska, skotska och engelska knektar. Den vänstra kavalleriflygeln bestod bl.a. av kurländska och livländska regementen under hertig Bernhard av Weimar.
Klockan elva stod de båda härarna så mitt emot varandra på ca 1 km avstånd, sedan svenskarna på spänger gått över bäcken Flossgraben. Dimman började lätta, artilleriet öppnade eld och svenskarna anföll över de leriga åkrarna. Under förluster genom muskötelden från landsvägsdikena nådde högra delen av centern med skaraborgana främst samt högra flygeln fram till vägen, rensade dikena, pressade sig vidare framåt och erövrade delar av det fientliga artilleriet. Vänstra flygeln och centerns vänstra del hejdades av eld från kvarnhöjden och stadens utkanter. För att lätta på trycket svängde högra delen av centern in i en omfattande rörelse mot vänster,
då anlände Pappenheims ryttare i fyrsprång, drev tillbaka Östgöta och Smålands ryttare över landsvägen och kastade sig under befäl av generalen Piccolomini mot Svenska brigadens blottade flank. samtidigt ansatte
Wallenstein framifrån ett häftigt anfall med sin infantericenter.
Den strid, som nu uppstod vidSvenska brigaden, kom genom sin våldsamhet att etsa sig in i deltagarnas medvetande. Wallenstein vittnade själv senare att striden skedde ”med sådan furia att ingen någonsin sett eller hört något liknade”. Om och om igen anföll Piccolomini, som fick fem hästar skjutna under sig och träffades av fem muskötkulor. ”De gula rockarna” i svenskarnas center stupade i rotar och led, som de stått uppställda. Till slut tvingades de glesnade svenska brigaderna bakåt mot och över landsvägen. Då Gustaf Adolf varseblev detta, satte han sig i spetsen för Smålands ryttare och anföll Piccolomini i flanken. Under denna strid stupade Konungen omkring klockan halv ett i handgemäng med von Götz kyrassiärer. Den dyrköpta insatsen hade emellertid givit Svenska brigaden andrum. Hovpredikanten Fabricius samlade de återströmmande i dimman genom att med all kraft uppstämma en psalm.
Under denna trosfasta koral återvann östgötar och skaraborgare fattning och ordning och kunde med Fabricius i spetsen hejda ett nytt, kraftigt fientligt anfall. Befälet var till större delen försatt ur stridbart skick. Ledningen övertogs nu av hertig Bernhard med generalen Stålhandske som befälhavare för högra flygeln. Underrättelsen om Konungens död spreds nu inom armén. I raseri häröver gick nu svenskarna framåt i ett nytt anfall och med utomordentlig våldsamhet blossade striden upp längs hela fronten ‒ allt medan dimman ömsom tätnade och lättade.
När mörkret föll vid femtiden, hade hela det kejserliga artilleriet ånyo erövrats, kvarnhöjden hade fallit och Wallenstein ‒ sårad och svårt ansatt av gikt ‒ tvingats till reträtt mot Leipzig. Pappenheim hade stupat liksom 4.000 man av de kejserliga. Svenskarna förlorade i döda 1.500 man och i svårt sårade 3.600 eller inalles en tredjedel av hela sin styrka. Återstoden bivackerade på slagfältet efter ett av 1600-talets märkligaste slag. Dess strategiska följder blev stora, men ändå inte avgörande som Konungen syftat till. Förbindelserna mellan armén och hemlandet var dock tryggade. Först 1635 kunde emellertid Karl Hårds få överlevande knektar marschera mot hembygden. Regementet var tillsammans med det östgötska fotfolket (sedermera Livgrenadjärregementet i Linköping) det enda rikssvenska infanteri, som deltog i slaget och genom seg uthållighet och stor tapperhet fäste segernamnet LÜTZEN 1632 på regementets fana.
Må vi årligen den 6 november skänka en tacksamhetens tanke och en honnör åt dessa män från Skaraborgs alla socknar och städer ‒ både de som blev kvar på slagfältet och de som fick nåden att återvända hem.
Lützen
1632
Sorgfyllda, heliga minne,
vi ock ha vår andel i dig! –
Våra fäder med redeligt sinne
På Lützens slätter offrade sig.
Här stod den väldiga, hårda kamp,
som varade dagen lång,
för andens frihet – för påven – i kramp –
för tro – eller samvetstvång!
Den dagen länge skall minnas –
så länge, som frihet står;
så länge västgötar finnas,
som ha mod att taga ett sår!
Med seger vi drogo ur striden.
Den svenska brigaden kämpat för tu.
Vår konung – gick bort ur tiden.
Hanns minne det lever ännu!
Det lever! – En kostelig, underbar skatt
för folken på dunkel jord
är hjälteminnet. – Ur dimma och natt
än stålar stjärnan från Nord!
Harald Åkerstein