8:e segernamnet
Som det sista av de åtta segernamnen på regementets fana kan man läsa ”MALATITZE 1708”. Vad säger oss då detta främmande namn om skaraborgarnas öden en augustidag för drygt 300 år sedan?
I slutet av augusti 1707 hade Carl XII med den svenska armén brutit upp från de goda kvarteren i Sachsen och marscherat österut för den slutliga kraftmätningen med tsar Peter I. Under överste Kasper Otto Sperling tågade Skaraborgs regemente in i Polen ‒ skådeplatsen för fem års tidigare strider med konung August II. I slutet av oktober tillstötte nya rekryter hemifrån vid Posen (Poznan) och regementet var åter fulltaligt ‒ 1200 man starkt. Nyåret 1708 överskreds floden Weichsel och marschen fortsatte genom Masuriens ödemarker in i Vitryssland, där truppen fick vila ut och exercera under menföresperioden. När vägarna åter blev farbara och gräsvallarna gav hästarna bete gick marschen åter österut. Den 4 juli vann Konungen segern vid Holovzyn (12 mil öster om Minsk i dagens Vitryssland). Vägen mot Moskva syntes öppen och Dnjepr övergicks. Försörjningssvårigheter fördröjde dock framryckningen ‒ man fick göra halt när säden var mogen, slå och tröska samt baka för att få bröd. Söder om Smolensk samlade tsaren ånyo betydande ryska styrkor, som brände och förhärjade landet. För att slå dessa bröt Konungen upp norrut. I den högra kolonnen under generalmajor Karl Gustaf Roos befäl marscherade skaraborgarna.
Den 30 augusti nådde huvudstyrkan byn Malatitze (ca 10 mil söder Smolensk, på gränsen mellan dagens Vitryssland och Ryssland). För att hindra en frontal framryckning mot Mstislavl hade tsar Peter intagit en bred uppställning bakom Bjelajaån på ömse sidor om byn Dobroje. Fronten täcktes förutom av ån ända till sammanflödet mellan denna å och Natopa dessutom av glest skogbeväxta kärrmarker mellan de båda åarna. Roos kolonn grupperades ½ mil öster staden som flankskydd ‒ skild från huvudstyrkan. Tsaren, som fått kännedom om i detta, beslöt att med 3000 man överrumpla Roos, men denne var förvarnad genom en svensk officersdräng, som fången hos ryssarna uppsnappat deras planer och lyckats rymma. Anfallet avvisades med lätthet av de stridsberedda svenskarna och ryssarna flydde. Konungen beordrade emellertid Roos att natten till den 31 augusti omgruppera sin styrka närmare Malatitze. Tsaren å sin sida beslöt att samma natt göra ett nytt överrumplingsförsök mot Roos ställning. Under generalmajoren furst Galitzin avdelades åtta särskilt utvalda bataljoner stödda av 30 skvadroner dragoner under generallöjtnant Pflug. Åtminstone fotfolket utgjordes av ryssarnas bästa trupper. Kavalleriet skulle rycka fram genom de skogklädda kärrmarkerna och ta Roos i ryggen. Galitzin gick över ån Natopa och anföll ‒ men fann svenskarnas ställning utrymd. Pflug hördes ej av ‒ hans kolonn hade fastnat i morasen. Galitzin fattade då det djärva beslutet att följa efter i de spår, som Roos lämnat.
Dolda av morgondimman och i full slagordning överraskade ryssarna Jönköpings regemente då man just höll på att slå tält, som det sist anlända regementet efter nattmarschen. Vaktposterna hann knappt skjuta varningsskott innan de övermannades och nedhöggs. Manskapet hade lagt ned sin utrustning, och man sprang om varandra för att komma åt sina vapen, just som den första fruktansvärda gevärssalvan mejade ned soldaterna ”som gräs för lien”. Smålänningarna värjde sig tappert, men omringades och ryssarna vällde i fullt språng vidare in i det nyss påbörjade lägret och ”en stor konsternation uppstod”. Då ingrep överste Sperling med sina skaraborgare och anföll med kraft för att hejda ryssarna och undsätta Jönköpings regemente. Striden blev våldsam. Överste Sperling sårades svårt och många med honom. Ryssarna hotade kringränna även skaraborgarna. Resten av Roos kolonn ‒ Västerbottens och Närke-Värmlands regemente samt Östgöta kavalleriregemente ‒ sattes in. Östgötarna drev undan det kavalleri som åtföljt Galitzin, men dennes gardesinfanteri stod orubbat. Rapporter om den pågående striden hade nått konungen, som till en början inte var villig att förflytta huvudkrafterna till stridsfältet, eftersom en framstöt av tsar Peter längs vägen Dobroje – Malatitze helt skulle äventyra de oersättliga förråden i det svenska lägret. Så småningom avdelades dock några regementen till undsättning samtidigt som dimman lättade.
Först sedan förbanden från huvudstyrkan, med Nylands dragoner i täten och strax därefter Dalregementet, förenats med de ståndaktigt kämpande skaraborgarna och Roos övriga infanteri, kunde så svenskarna efter två timmars hård strid vinna en fullständig seger. Den ryska styrkan nedgjordes eller drevs ut att drunkna i kärren där en hel rysk bataljon förintades. Skaraborgarna, som tillsammans med östgötarna väsentligast bidragit till den slutliga framgången, förlorade i slaget 109 man i stupade och fick 227 sårade ‒ en svår åderlåtning. Fiendens förluster uppgivas av ryssarna själva varit 1500 man. Enligt en samtida berättelse lät konungen, vid framkomsten till platsen för slaget, samla ihop de fallna ryssarna ”som voro över 500 döda kroppar förutan dem, man inte kunde få igen i moraset”. Striden var märklig dels genom att de svenska regementena som deltog i striden fick mäta sina krafter med tsar Peters yppersta infanteri och dels genom att detta infanteri för första gången under fälttåget gick till anfall mot de fruktade svenska bussarna.
Efter striden tackade Konungen regementet för dess ”brava förhållande och ervista tapperhet”. Skaraborgs regemente för därför på sin fana namnet MALATITZE 1708.
Tsar Peter tvingades nu överge sin starka ställning längs ån Bjelaga och drog sig tillbaka norrut mot Smolensk ‒ läggande allt land öde efter sig. Carl XII fattade då det ödesdigra beslutet att tåga sydost ut, mot Ukraina, för att kunna försörja den svenska armén.
Malatitze
1708
På höjden av segrarnas bana
– innan dagen gick ned i blod –
vid skaraborgarnas fana
blev fästat med trofast blod
ännu ett strålande minne
från de hårda och stolta da’r,
som städse tjusat vårt sinne,
då därom berättats har.
Kung Karl sina bussar sade
sin mening helt kort och gott,
och skaraborgarna hade
ett prima betyg då fått.
”De bra sig förhållit och tappert”,
var kungsordet, ärligt och fast,
”vräkt fienden undan i rappet
och gjort det med hedervärd hast!”
Harald Åkerstein