1:a segernamnet
Det Ingermanländska kriget mellan Sverige och Ryssland, som pågick mellan 1610 och 1617 kan betraktas som en del av den ”Stora oredan” i Ryssland, känt bl.a. för försöket att sätta en svensk hertig på den ryska tsartronen och att en svensk här under Jacob Pontusson De la Gardie (1583–1652), den 12 mars 1610 marscherade in i Moskva. Det är första och enda gången en svensk befälhavare tågat in i denna ryska stad som svenskarna sedan lämnade i juni samma år.
Efter förlusten i slaget vid Klusjino den 25 juni 1610 tågade De la Gardie in i Ryssland igen den 27 januari 1611 och tog Kexholm, för att sedan marschera mot Novgorod. Stormningen av Novgorod den 16 juli 1611 skedde genom en nattlig överrumpling, varigenom man lyckades intaga staden. Av det svenska rytteriet deltog bl.a. två av de fyra västgötafanorna. Segern vid Novgorod bidrog starkt till att kriget slutade med stora landvinster för Sverige i freden i Stolbova 1617 och var en av grunderna till bildandet av svenska stormaktstiden.
Västgötarytteriet stred samtidigt också på en helt annan front med två fanor, nämligen mot de danska styrkor som nu anföll Västergötland. Kalmarkriget 1611–1613 har fått sitt namn av att en dansk här under Christian IV:s ledning stormade och intog Kalmar i maj 1611. Danska styrkor anföll också västerifrån in i Västergötland.
Redan i en tid så långt avlägsen från vår egen, att berättelsens enskildheter höljs i ett ovisshetens sagoskimmer, nämns Västgöta regemente med åtskillig ära och berömmelse. Så t.ex. under Konung Karl IX:s krig mot det under denna tid övermäktiga Danmark-Norge, vars konung Kristian IV med uppbjudande av sina båda rikens förenade krafter sökte att beröva vårt land dess enda utfartsväg till Västerhavet, mynningen av Göta älv med fästningen. Älfsborg.
Medan de stridande arméernas huvudkrafter under år 1611 kämpade i trakten av Kalmar, skall en dansk häravdelning ha ryckt in i Västergötland, där dess väg betecknades av brända gårdar och byar. Det verkade svårt, ja, rent av omöjligt att hejda fienden, eftersom så gott som alla svenska trupper var samlade vid Kalmar. Man kunde snart med visshet förutse att den gamla ärevördiga biskopsstaden Skara med dess domkyrka skulle falla i fiendens händer. Enligt traditionen skulle danskarna redan ha satt eld på staden och påbörjat plundring, då ryttmästaren Jon Stårck med ett kompani av Västgöta regemente, vilket vid denna tid liksom ända fram till början av 1800-talet tillhörde rytteriet, lyckades inte enbart fördriva danskarna från Skara utan även »kiöra dem utur landet» som det heter i en år 1754 tryckt beskrivning över ovannämnda ryttmästares utförda bedrifter. Att ett enda ryttarkompani lyckades besegra en hel häravdelning förklaras av att ryttarna på ett synnerligen tappert och uppoffrande sätt understöddes av allmogen i trakten. Allmogen hade nämligen gått man ur huse för att vid sidan av den reguljära armén delta i landets försvar. Lokalförsvaret har gamla anor i vårt land.
Till belöning för sin duktiga bragd blev ryttmästaren Stårck upphöjd i adligt stånd och erhöll dessutom gården Ölstorp till »evärdelig ägo».
SKARA 1611 blev första segernamnet på Västgöta Regementes fana.
(Anm: Ölstorp eller St. Ölstorp som gården heter idag ligger ca 2,5 km söder Vedum)