5:e segernamnet
Medan Gustav Adolf kämpade i Östersjöprovinserna och Preussen, hade inom tyska kejsarriket utbrutit det stora religionskrig, som i historien benämnes det trettioåriga kriget och som så småningom utvidgades därhän, att nästan alla det dåtida Europas folk deltog i detsamma. Kampen började i Böhmen redan år 1618. De protestantiska härarna led det ena nederlaget efter det andra. Förgäves uppträdde Danmark-Norges Konung, Kristian IV, i Tyskland. Kejsarens trupper besegrade honom i grund och tvingade honom att sluta stödja Tysklands protestanter, som nu syntes räddningslöst förlorade. Då beslöt Gustav Adolf efter moget övervägande, och sedan han rådgjort med Sveriges riksdag att ta på sig protestanternas sak och att till deras hjälp själv föra den segervana svenska hären över till Tyskland. Vid midsommartid 1630 ankrade den svenska flottan vid ön Usedom utanför floden Oders mynning. Så stod alltså det lilla och fattiga svenska folket i öppen strid mot hela den katolska världen, ett till synes mer än vågat företag.
Emellertid började Gustav Adolf en serie väl planlagda och på ett beundransvärt sätt utförda operationer, vilka alla avsåg att förskaffa den svenska hären ett tryggat område inom Tysklands gränser – en s.k. operationsbas – varifrån truppernas underhåll och förplägnad kunde verkställas. Under dessa operationer upprättades ett stort, befäst läger vid den punkt i den så kallade Elbelinjen där Havel flyter samman med Elbe, ca 10 mil VNV Berlin, och där den nuvarande staden Werben är belägen.
Den katolska ligans överbefälhavare Johann Tserclaes Tilly, som hade ryckt in i Sachsen under våren 1631, anser att den svenska ställningen vid Werben är mycket besvärande. Han beslutar sig därför att framrycka norrut mot Werben.
Under befästningsarbetenas gång fick Gustav Adolf underrättelse om att den kejserlige generalen Johann Tilly med sin här stod i trakten av Wolmirstedt samt att tre kejserliga rytteriregementen var förlagda i närheten av byarna Burgstall och Angern. Gustav Adolf beslutade sig snabbt för att företa en våldsam rekognoscering den 17 juli. Hastigt samlade han sina tre närmaste ryttarregementen, av vilka endast ett var inhemskt svenskt, nämligen Västgötakavalleriet. De övriga två var värvade tyska trupper. I snabba dagsmarscher red konungen sydväst ut mot den lilla orten Burgstall, ca 6 mil SSV Werben. Då man närmade sig denna ort, delades styrkan i tre kolonner; den högra sändes mot Burgstall, den vänstra mot Angern, under det att den mittre som en sorts reserv under konungens eget befäl framryckte emellan de båda övriga.
I Burgstall överrumplades regementet Montecuccoli av den högra kolonnen i förläggningen och blev »getrennt und ruiniert». I Angern hade Holcks kyrassiärregemente varskotts av stridslarmet från Burgstall och ordnat sina ryttare, men Holck blev efter en kort strid dödligt sårad och slagen på flykten. Under tiden hade emellertid mittenkolonnen, där Gustav Adolf själv uppehöll sig, råkat i en brydsam belägenhet. Den anfölls helt oförmodat i sidan vid byn Wehndorf av överste Pernsteins kyrassiärregemente, och anfallet var så häftigt, att det uppstod oordning bland konungens folk. Enligt samtida berättelser skulle Gustav Adolf själv svävat i fara och riskerat att bli tillfångatagen. Men just i rätta ögonblicket red ett kompani av Västgöta regemente till anfall mot den redan segrande fienden. Härigenom fick Gustav Adolf det rådrum han behövde för att återställa ordningen bland sitt folk och föra dem till anfall. Detta kröntes med fullständig framgång, genom att fienden kastades tillbaka i oordnad flykt sedan den tappre översten, friherre Vladislav von Pernstein, stupat. Den officer, som anförde västgötaryttarna i denna ärofulla strid och som sägs ha skjutit von Pernstein, var ryttmästaren Harald Stake, vilken senare befordrades till överste och chef för regementet, därefter till landshövding i Skaraborgs län och slutligen blev generalguvernör över Göteborgs och Bohus län.
Striden vid Burgstall renderade i 2000 hästar, tre standar och ca 100 fångar som byte. Förlusterna i döda i striden blev små. På den svenska sidan endast 15 man. Striden bidrog även i hög grad att höja vårt rytteris självförtroende, en sak av stor betydelse för utgången av den kraftmätning som förestod den svenska armén, då den i en nära framtid skulle möta tidevarvets namnkunnigaste fältherre, den kejserlige generalen Johann Tilly, och hans fruktade, i långvarigt krig tränade trupper.
BURGSTALL 1631 återfinns under kunglig krona som femte segernamn på Västgöta regementes fana, då Konungen själv förde befälet över regementet i striden.