6:e segernamnet
Efter slaget vid Burgstall uppstod ett dödläge mellan den svenska och den kejserliga armén. I ett försök att bryta detta dödläge företog den kejserliga hären under Tillys ledning ett anfall mot Sachsen i slutet av augusti 1631 och erövrade Leipzig. Sachsarna slöt då ett fördrag med svenskarna och de båda härarna förenades och under den svenske kungens befäl framryckte armén söderut mot Tillys trupper vid Leipzig. Då härarna fick stridskontakt var den kejserliga armén grupperad på en svag höjdsträckning NO om byn Breitenfeld med en bredd om ca 2½ km.
Den 7 september var en strålande klar dag. Tidigt på morgonen befalldes framryckning mot den lilla byn Breitenfeld i vars närhet de 35000 man starka kejserliga trupperna under Tilly intagit en fördelaktig stridsställning med infanteriet i mitten, uppställt i 13 stora fyrkanter, så kallade tertior, och kavalleriet på flyglarna. Artilleriet grupperades framför härens mitt. Efter uppmarschen och passagen av den lilla men sumpiga Loberbäcken ställdes den gemensamma svensk-sachsiska hären upp i slagordning. Man grupperade sig med två ”träffen”, d.v.s. två led. I centern gupperades infanteriet, sju brigader om drygt 16000 man. På den vänstra flygeln grupperades de drygt 18000 sachsarna. Det svenska kavalleriet med en avdelning musketerare mellan varje skvadron, drygt 7000 man, utgjorde den högra flygeln under ledning av kung Gustav Adolf och Johan Banér. Västgöta ryttare med 400 man under ledning av Erik Soop var grupperade i mitten av den högra flygelns främre träffen.
När kungen i ett enkelt gult kyller och i grå hatt med grön fjäder i brättet inspekterade de uppställda kavalleriförbanden på högra flygeln yttrade han: ”Hamren icke svärden slöa på de stålklädda österrikarne, utan stöten först ner hästen, så blir den ovige ryttaren lätt besegrad”.
Slaget började med att det kejserliga artilleriet öppnade eld, varvid det svenska artilleriet under befäl av Lennart Torstensson besvarade elden. Artilleriduellen pågick under några timmar innan Tillys vänstra kavalleriflygel under Pappenheim anföll den svenska högerflygeln varvid Västgöta ryttare drabbades hårt. Trots upprepade anfall höll den svenska högra flygeln stången och efter det sjunde anfallet spreds det kejserliga rytteriet i flykt mot Breitenfeld när svenskarna övergick till anfall.
Tillys högra flygel och mitt som under tiden dragit sig åt höger satte in sitt huvudanfall mot sachsarna. De kunde inte stå emot kraften i anfallet och enligt Gustav Adolfs egna ord ”togo kompanivis till fötters”. Den svenska hären stod plötsligt utan sina bundsförvanter på vänsterflygeln.
Tillys infanteri var samlat i tunga bataljonsfyrkanter om upp mot 1500 man med pikenerare i mitten och musketerare i fronten och på sidorna. På grund av sin storlek och form var dessa fyrkanter inte så snabba och smidiga, men de hade en massiv tyngd i anfallet. Det svenska infanteriet däremot, bestod av tre till sex led och brigaderna kunde förflytta sig och svänga relativt snabbt. De var dessutom väl övade i eldexercis.
Gustav Horn utgjorde nu med sina förband den nya vänsterflygeln. Han vände snabbt upp sina styrkor mot det nya hotet och förstärkt med förband ur den bakre träffen och hindrade därmed att förbanden överflyglades. Den svenska högerflygeln vinklades samtidigt upp framför den svenska centern.
Västgöta ryttare fördes snabbt över till den vänstra flygeln och med understöd av det infanteriets regementsartilleri gick nu Horn till anfall mot Tillys trupper varvid slaget vände. De kejserliga trupperna pressades tillbaka och började till sist fly från slagfältet, kvarlämnande hela sitt artilleri. Tilly sårades under slaget och var nära att bli tillfångatagen och kavalleriet fortsatte att förfölja de flyende trupperna mot Leipzig till långt in på kvällen.
Det svenska krigsbytet blev stort. Hela det kejserliga artilleriet samt 120 fanor och standar. När Tilly en vecka senare mönstrade sina resterande trupper hade de reducerats med 70 % medan de svenska förlusterna inskränktes till ca 10 %.
Slaget vid Breitenfeld vanns på flyglarna. Vissa förband i den svenska centern hade inte ens varit i strid, men varje man hade visat sig vara en hjälte. Västgöta ryttares manöverförmåga i förening med dess tapperhet hade i det rätta ögonblicket bidragit till att förskaffa den svenska hären en av krigshistoriens mest glänsande segrar.
BREITENFELD 1631 återfinns som sjätte segernamn på Västgöta regementes fana.