6:e segernamnet
Efter Karl X Gustafs död 1660 hade förmyndarregeringen för den unge Karl XI grovt vanvårdat rikets försvar. Armén led en skrämmande brist på förnödenheter, vapen, uniformer – allt. Flottans fartyg ruttnade i örlogshamnarna av brist på underhåll. Genom ett med det erövringslystna Frankrike knutet förbund drogs så Sverige mot sin vilja in i det stora krig, som rasade på den europeiska kontinenten, varvid de svenska besittningarna i Nordtyskland föröddes. 1675 kröntes den 20-årige Karl XI. Han började med att ställa förmyndarregeringen till ansvar för slapphet och försummelser och sökte med outtröttlig iver sätta fart på den försoffade förvaltningen och rusta upp krigsmakten.
Ett stort trauma i 1600-talets Danmark var freden i Roskilde 1658. Den innebar förlust av flera större landområden, där Bohuslän, Halland, Blekinge och Skåne permanent skulle komma att hamna under svenskt styre. En stor del av de viktiga danska produktionsområdena gick således förlorade, liksom möjligheten till tullinkomsten från Öresundstrafiken. Stympat, men inte slaget, slickade landet sina sår, och samtidigt lämnade sannolikt tanken på revansch inte för en sekund vare sig kungahuset eller de högre militära cheferna. Villkoren var extremt hårda, och med ett nutida historieperspektiv vet vi att en sådan påtvingad fred närmast garanterar ett nytt krig. Detta kom också.
Ven besattes av danskarna 1675. I juni slogs den svenska flottan i grund av danskar och holländare vid Öland. Danska trupper kunde nu obehindrade besätta Öland och Gotland och landstiga i Skåne, som snabbt erövrades – endast Malmö försvarades hårdnackat av den skicklige kommendanten von Fersen med en svag garnison. Läget syntes förtvivlat. Karl XI vädjade till hela folket om hjälp till rikets försvar. Från Norge inföll danska trupper och besatte Vänersborg. Med möda avvärjdes ett danskt anfall mot Halmstad, där en bataljon ur Skaraborgs regemente i träffningen vid Fyllebro verksamt bidrog till segern. Den andra bataljonen låg i garnison i Göteborg och Varberg.
Hösten 1676 hade delar av den svenska armén – driven av Konungens obändiga vilja – förmått rycka fram över skånska gränsen. Strävan var att söka undsätta Malmö, som alltjämt höll stånd. Från ett välordnat läger på höjderna vid Skälshög norr om Lund hade den danska hären Å ca 6000 man fotfolk och 6000 ryttare – tvingat svenskarna till halt norr om Kävlingeån. I jordkulor och riskojor kring Lilla Harrie – med svåra förluster genom fältsjukan och brist på underhåll – avvaktade den till 2000 man fotfolk och 4000 ryttare sammanslutna svenska armén förgäves förstärkningar och förnödenheter. Av den skaraborgsbataljon, som tidigare utmärkt sig vid Halmstad återstod nu i det s.k. ”lortlägret” endast 320 man. Situationen var nära nog katastrofal och återtåget syntes oundvikligt. Så kom i slutet av november stark kyla och Kävlingeån frös till. Konungen beslöt att sätta allt på ett kort och söka överraska danskarna. Natten till den 4 december lindades kärrhjul och hästhovar med halm. 
Som fälttecken anlades också av alla en halmviska. Allt ätbart, som fanns kvar – något litet torrt bröd – fördelades bland soldaterna och i tysthet bröt man upp. Oförmärkt gick armén över ån vid Krutmöllan samt tågade mot Vallkärra föra att anfalla det danska lägret i ryggen.
Nu hade emellertid danskarna alarmerats av spejare och furagerare, upptäckt vad som var å färde, brutit upp ur lägret och satt sig i rörelse mot Lund för att hejda svenskarna. En fullkomlig kapplöpning uppstod för att nå den dominerande Möllevångshöjden. När solen gick upp över de snötäckta fälten, drabbade den ena danska kavalleriflygeln samman med täten av den svenska marschkolonnen – högra flygelns ryttare. Siegroths livdrabanter fick direkt stora förluster när de omringades och höggs ner. Även Budbergs finska dragoner som var nyrekryterade och saknade stridserfarenhet skingrades efter ett danskt anfall. Karl XI var med i de första striderna där hans häst Totten träffades av en kula i pannan och stupade. Då bytte kungen häst till den vita Brilliant, en gåva från den franske kungen. Efter dessa inledande framgångar för de bättre beridna och välnärda danskarna tog Karl XI personligen befälet och ”anföll på det gamla svenska maneret” med blanka vapen i galopp. Detta överraskade danskarna, som greps av panik och flydde norrut mot Kävlingeån sedan deras befälhavare stupat. De förföljdes av segerrusiga svenska och finska ryttare, som begynte att även plundra det rika lägret på Skälshögshöjden. Konungen sveptes med i den vilda jakten. Ingen inom den övriga armén visste vad som hade hänt.
I centerna hade det svenska fotfolket under generallöjtnanten Martin Schultz von Ascheraden drabbat samman vid Sliparebacken med den överlägsna danska infantericentern. Till höger om Skaraborgarna stod Livgardet, tillvänster en bataljon ur vardera Dalregementet och Västgöta-Dals regemente. Schultz anföll ”med gewalt”, men hejdades. Von Börstell sårades svårt och major Per Andersson tog befälet över Skaraborgarna. Danskarnas överlägsenhet gjorde sig alltmer gällande, de svenska förlusterna ökade och hela centern tvingades vika.
Samtidigt lyckades danskarna slå den andra svenska kavalleriflygeln
med bl.a. Västgöta ryttare ur fältet, innan den hade hunnit formera sig. De svenska ryttarna anslöt sig nu till fotfolket. General Schultz tog befälet och då han insåg Möllevångshöjdens betydelse formerade han en ny slagordning på denna med livgardister och skaraborgare återigen främst i mitten. Danskarna följde efter och ställde upp på Galgbacken. Schultz anföll över de av lik och fallna hästar överströdda fälten, där de båda kavalleriflyglarna tidigare utkämpat sin strid. Det överlägsna danska artilleriet, 56 mot 8 kanoner, hejdade svenskarna. Danskarna anföll i sin tur. Efter en timmes hårdnackad kamp tvingades Schultz vika mot Allhelgonabacken, där hans utmattade och decimerade led fattade posto med falnande hopp om utgången. Kung Kristian V, som lett striden vid den danska centern, såg klart att den svenska kraften var på upphällningen. En dansk slutseger syntes given. Han överlämnade åt generallöjtnant Arensdorff att sätta in den avgörande stöten och begav sig från slagfältet – bl.a. medförande ett antal erövrade svenska fanor – till nytt kvarter i Landskrona.
Just som Arensdorff skulle blåsa till anfall, dök den under förföljelsen mot Kävlingeån försvunna svenska högra kavalleriflygeln upp på Sliparebacken. Konungen hade så småningom lyckats samla ihop de spridda skvadronerna, dra samman de rusiga ryttarna från vintunnorna i Skälshög, satt ut vakt där och vid Kävlingeån samt begivit sig mot kanondundret vid Lund. Danskarna tvingades nu omgruppera delar av sina styrkor för att möta det nya hotet. Karl 
XI lämnade befälet till överste Nils Bielke vid Livregementet och red djärvt genom en lucka i de danska förbanden till Allhelgonabacken. Nu ”hängde Sveriges krona på Bielkens värjspets”. Med beundransvärd disciplin och envis uthållighet höll de underlägsna och efter den långa ritten uttröttade svenskarna orubbligt stånd mot de överlägsna danskarna, som under Arensdorffs skickliga ledning snabbt återtagit initiativet. Väl ankommen till centern mottogs Konungen av ett oerhört jubel. Han omfamnade den tappre Schultz och pekade med värjan mot de hotande danska styrkorna på Möllevångshöjden. Trots trötthet och förluster gick de glesnade svenska leden i den nedgående solen ånyo fram till anfall under Konungens eget befäl. Svenska ryttare lyckades omfatta den danska flanken. Bielke höll emot som ett städ och i skymningen slöts den hårda ringen obönhörligt kring Arensdorffs vacklande styrkor. Få lyckades fly undan norrut. Mellan kl. 4 och 5 upphörde striden efter att ha pågått i nio långa timmar. 3000 svenskar hade fallit, liksom 6000 danskar, d.v.s. hälften av styrkan – en för dåtiden oerhörd siffra. Av de 320 skaraborgarna stupade och sårades svårt 150, varibland så gott som samtligt befäl. En fana hade förlorats och finns nu i Töjhuset i Köpenhamn – den äldsta bevarade av regementes fanor.
Efter slaget skall Karl XI ha ridit in till Lund och tagit in hos biskop Peder Winstrup i Kungshuset. Peder Winstrups hustru som var dansksinnad hade räknat med besök av den segrande kungen och hade 
tagit fram ett fint och ett uselt vin. Karl XI lär ha serverats det usla vinet. Tjälen i marken gjorde att det inte gick att begrava de döda förrän i januari och vid Norra Nöbbelövs kyrka fann man för ett antal år sedan en massgrav där döda slängts om vartannat.
Till 200-årsminnet av slaget vid Lund 1676, restes på Sliparebacken i Lund en obelisk i cement ritad av Helgo Zettervall. Monumentet avtäcktes först 1883 och har trots sitt krigiska utseende en uppmaning till förbrödring mellan de nordiska folken. År 1930 ersattes monumentet av en kopia i granit då cementen i det gamla monumentet vittrat sönder. Monumentet minner med sin inskrift om ett av de mest blodiga slagen i Norden: ”Här stridde och blödde folk av samma stam. Försonade efterkommande reste minnesmärket”. På en annan sida står en strof författad 1681 av den danske prästen Hans Gerner
”Här ligger kecke Mend, hvis Been och Blod er blandet
Ibland hinanden, saa att Ingen siger andet
End de er af een Slecht; de var oc af een Troe
Dog kunde de med Fred, ei hos hinnanden boe!”
Slaget vid Lund blev avgörande för utgången av det skånska kriget, och därmed skånelandskapens slutgiltiga införlivande med Sverige. Men ännu ett par år skulle det skånska kriget bjuda hårda strider med för svenskarna mången gång kritiska situationer. Med sin fasthet, plikttrohet och okuvliga uthållighet bidrog knektarna från Skaraborg till att Skåne räddades åt Sverige och LUND 1676 blev därför det sjätte namnet på Skaraborgsfanan.
Lund
4 dec 1676
Högt över drabbningens vimmel
fläkta de slitna fanorna.
Under den vintriga himmel
Styckeskott plöja sig banorna.
Hård står striden.
Stilla står tiden.
Sveriges öde i kamp och hets
hänger på värjornas spets.
Länge har salvor brakat
dagen var het och lång.
Slätten vid Lund har skakat
och skälvt vid kanonernas sång.
Mitt i de svenskes hop,
mitt i det heta dop,
Skaraborgsfanan i rök och damm
Manar sitt Framåt – Fram!
Nu kommer Kungen i segerlopp!
Börstell ligger redan sårad.
Värjor blixtra i sträckt galopp,
där Elfte Karl blir spårad.
På Helgonabacken
i den attacken
skrevs av Konung och folk med heder,
segerrunor åt svenska leder.
Fritt efter Harald Åkerstein