2:a segernamnet
Kriget mellan Sverige och Danmark blev allt grymmare. Sedan Karl IX avlidit i slutet av år 1611, ansåg danskarna tiden lämplig för ett nytt stort härjningståg till Västergötland. Då kölden på nyåret 1612 isbelagt sjöar och vattendrag, påbörjade den danska hären, nu anförd av konung Kristian IV själv, en systematisk ödeläggelse av Älfsborgs samt södra delen av Skaraborgs län.
De jämförelsevis svaga truppstyrkor som Sveriges unge Konung, Gustav II Adolf, kunde avdela till Västergötlands försvar, stod under befäl av hertig Johan av Östergötland och fältherren Jesper Mattsson Cruus. Danskarnas överlägsenhet i antal var så stor att hertig Johan måste begränsa sig till att från trakten av Ulricehamn stänga vägen till Jönköping, vilket vid denna tid utgjorde en sorts medelpunkt för försvaret av södra Sverige gentemot de danska anfallen. Den danska plundringen blev grundlig. Enligt en samtida dansk uppgift lät Kristian IV vid en tacksägelsegudstjänst förkunna, att han lyckats förstöra inte mindre än 3 000 gårdar samt dessutom staden Skara, vars domkyrka dock skonades. Efter denna bedrift drogs den danska hären tillbaka till Ny Lödöse, nuvarande Gamlestaden utanför Göteborg vid Säveåns utlopp i Göta älv.
Men den ena grymheten framkallade den andra. Hertig Johan kunde inte motstå frestelsen att hämnas och beslöt därför att marschera in i den danska provinsen Halland, för att om möjligt erövra och bränna ner staden Varberg. Marschen ställdes längs Viskans dalgång över halländska gränsen och ner mot Varberg. Av Västgöta regemente medföljde fyra kompanier under befäl av en ryttmästare Anders Eriksson.
Varberg intogs och nedbrändes i grund, dock utan att man kom åt fästningen, som var belägen på en hög klippa. Att stanna kvar och genomföra en belägring ansågs inte lämpligt med hänsyn till att den danska huvudhären stod vid Ny Lödöse, varför hertig Johan drog sig tillbaka mot gränsen mellan Halland och Västergötland.
Emellertid hade Kristian IV, som i god tid erhållit underrättelse om svenskarnas marsch mot Varberg, skyndat att försöka genskjuta dem. När hertig Johan med sin styrka nått sjön Mäsen, som ligger just på gränsen mellan Halland och Västergötland, blev han anfallen av den betydligt överlägsna danska armén.
Den terräng, där sammanstötningen ägde rum, är starkt kuperad med långsträckta dalgångar mellan höga, och vid denna tid skogklädda, men numera tämligen kala bergshöjder. En av dessa dalgångar är uppkallad efter den socken, Skillinge- eller Skällingehed, där den ligger. Den går i nord-sydlig riktning och står genom en annan i öster och väster gående – kallad Frägnareds dalgång – i förbindelse med stora landsvägen till Varberg.
Båda härarna var uttröttade av dagens marsch, men striden påbörjades dock omedelbart. Enligt danska berättelser skulle svenskarna ropat till sina fiender: »Jute! Jute! Du har väl prästen med Dig för att bereda Dig till döden»; varpå de med stort raseri ridit till anfall.
Samtida historieskrivare berättar, att Anders Eriksson med 300 västgötaryttare beordrats att hålla stånd mot hela danska högra flygeln, och att västgötarna då uppträtt »så manligen att 200 danska adelsmän – fiendens bästa rytteri – blivit på platsen och konung Kristian själv med möda undkommit». Enligt sägnen skulle han räddats genom att en dansk adelsman, Kristian Barnekow, lämnat honom sin häst och själv till fots uppehållit de närmaste förföljarna så länge, att konungen hann kasta sig upp i sadeln och sedan genom den ovan omnämnda Fägnareds dalgång fly till Varbergs fästning. Hur det än förhåller sig med det, finns det på den nuvarande gården Frägnareds ägor än i dag en stor sten, vars egendomliga röda strimmor av ortens befolkning anses härröra från Kristian Barnekows ädla blod, som stänkte på stenen då han föll för sin konung och därefter aldrig kunnat utplånas.
De 300 tappra västgötaryttarnas befälhavare Anders Eriksson steg högt i Gustav Adolfs ynnest. Han upphöjdes i adligt stånd och erhöll namnet Hästehuvud. Somliga anser att namnet härletts från Anders Erikssons hemort – han var från trakten av sjön Hästefjorden, 1 mil norr om Vänersborg – medan andra hävdar att han vid ett tillfälle, om vilket man saknar närmare kunskap, skall ha räddat Gustav Adolfs liv genom att med sitt svärd hugga huvudet av en förföljande ryttares häst, varvid Konungen, i det han pekade på det avhuggna hästhuvudet, yttrat »Där, Anders, ligger Ditt sköldebrev». Allt nog, den seger på Skillingehed, som till stor del vanns genom Anders Erikssons och hans västgötaryttares tapperhet, bidrog i hög grad att ta ifrån danskarna hoppet om slutlig seger i kriget. Fred slöts också år 1613 i Knäred i södra Halland, och därmed var den blodigaste fejd, som någonsin utkämpats inom det egentliga Sveriges gränser, ett bittert minne blott.
SKILLINGE 1612 blev andra segernamnet på Kungl. Västgöta Regementes fana.